Endast Sverige svenska intressen har

Vad gör man när man har en psykopat på ena sidan, och antingen en narcissist eller en status-quo-ivrande räv på andra?

Tja, du kan ju blunda och hoppas att status quo vinner, att den kraften är stark nog att lyckas hålla emot oundvikliga samhällsförändringar och att inget egentligen förändras inom de närmsta 20 åren – för då slipper du fatta beslut. Det blir nästa generations problem. Eller så ser man till att kunna sitt eget land utan och innan, realistiskt, och skaffar förmågan att nyttja sina styrkor. För styrkor har vi i precis lika hög grad som vi de facto har ett strategiskt läge. Att hantera detta med optimala resultat för svenska medborgare kräver dock en internationellt mer savvy person än en gammal metallare. Avsaknaden av internationell privatskolning i svenska politikerhuset är definitivt inte ett av våra styrkekort…

Vad kan vi vanliga medborgare då hoppas på? För det första att de ofta betydligt mer realistiska högre tjänstemännen i för riket centrala myndigheter får hantera de svåra frågorna fritt utan för många politiska nypor. Det funkar rätt bra för de länder som inte har kunnat bilda regering på flera månader, när folk får rå sig själva och naturliga drivkrafter bygger landet. Vi kan också hoppas att ledande politiker på både regerings- som oppositionssidan har lite basic människokunskap. Här följer lite tips:

Hur hanterar man psykopaten? Well, det första du måste veta är att du inte hanterar honom. Du håller distans och skademinimerar. Skickar vid behov fram något annan att göra ditt jobb. Går du i clinch så kommer du förlora, för mig veterligen har vi i Sverige varken en psykopat i ledningen, eller ekonomiskt tillräckligt starka kort för att matcha, båda vilka vore nödvändiga för att vinna en styrkekamp. Så håll låg profil. För vad du inte heller kan göra är försöka förhandla på jämbördig nivå. Spela spel, och du förlorar för du kan inte förutse, och spel är till större nöje för motparten än för dig i detta läge.

Narcissisten kan du däremot förutse. Vad ligger i denne persons personliga intressen? Var har han sina affärer? Vad kan jag sälja som denne kan uppleva ett behov av? Vem är hans kompisar, vilka är hans föredragna kompisar och hur blir jag viktig för dem? Och sedan säljer man sina kort dyrare än vad man tror sig kunna, allt går med att klappa medhårs. Sitter dessutom narcissisten med så pass starka kort att han kan matcha psykopatens, så för all del, lägg fokus på dem, men välj först kort till dem som ligger utanför ditt eget lands gränser. Oerhört viktigt, för du vill inte bli en bricka dem emellan. Blir du däremot tilldelad räven, så hjälper det inte att stryka medhårs för att sälja in dina starka kort. Då krävs det back-up-plan i form av hela alfabetet. Ha det på plats INNAN det blir allvar. Och lita inte på räven, lika lite som på den förstnämnda. Allt är säljbart om än att räven kan vara något mer förutsägbar. Därför är det av yttersta vikt att se sitt läge utefter rävens perspektiv, kunna sin förhandlingsteknik och vara beredd på alla allianser, annars är ditt lands intressen snart inte dina egna att skydda.

Jag är inte avundsjuk på de som sitter med uppgiften att positionera Sverige inför kommande skiften i världen, för vi är oavsett vad vi tycker inne i ett skifte. I skiften finns stora möjligheter, men förmågan att nyttja dem uppkommer endast om man är villig att ta steget ut och omvärdera gamla sanningar och ordningar.

 

 

Att anställa i Absurdistan

Ropen skalla – arbete åt alla… Svenskt näringsliv, politiker, tjänstemän av olika slag, till och med tankesmedjor på högersidan, är rörande överens: skattefinansierade subventioner eller fullt ut skattefinansierade åtgärder i form av instegsjobb, praktikjobb, provjobb, nyanländarjobb, kanskejobb, utvecklingsjobb etc, etc, är jättebra. Höger och vänster har lite olika idéer om driftsform (tillåts privata aktörer?) och hur många olika namn dessa insatser ska ha. Men det är samma sak. Företagarna betalar skatt för att sedan få tillbaka subventioner för att ”anställa”. Att politiker tycker det är bra kan förklaras av att de ses som handlingskraftiga: de lägger fram ”lösningar”. Lösningen att om du vill driva företag ska du betala skatt för att få tillbaka en mindre del i form av en deltidsanställd som inte har tillräckligt på fötterna för att du ska kunna anställa denne ”på riktigt” direkt. Reagerar ens Svenskt näringsliv? Nej: de tycker det är jättebra. Det är ju ”gratis” arbetskraft…

Jag upprepar: Kära företagare. Tycker du det är en bra idé att betala världens högsta skatter för att ”få lov” att anställa en person, som inte får arbeta med något riktigt, en person du (uppenbarligen) inte skulle anställt ett halvår utan subventioner – ”gratis”? Om du istället hade fått behålla din vinst och kunnat använda pengarna till att anställa rätt person på rätt plats direkt istället – hade det varit en dålig affär? Tänk då på att du hade sluppit betala X antal offentliga tjänstemän för att hålla reda på dina skatteinbetalningar och alla de personer som ska turas om att inte arbeta i ditt företag. Lite plus i kassan hade det nog varit och då kanske du också hade valt att anställa någon som levererar de där enklare sakerna också som du annars gör själv om kvällar och helger. Och kunnat ta semester istället.

Detta med skatt och välfärd…

”Välfärd är viktigare än skattesänkningar!” Detta verkar ha varit många kolumners och debattartiklars mantra i tidningarna en tid. Och så är det ju. Välfärd är för mig, antagligen för dig, och för alla människor, det viktigaste. Att känna sig trygg gör att man går ut och lever och agerar i samhället, tillsammans med andra människor. Men det finns ett problem med denna sentens ”välfärd är viktigare än skattesänkningar”, nämligen dess kontext. Rimligen är ”välfärd” ett mål, något med ett värde i sig, som vi strävar efter. ”Skattesänkningar” har däremot inte ett värde i sig – det är ett medel. Medel är något vi använder för att uppnå målen.

Problemet med denna typ av enkla slagord, sentenser ur sina sammanhang, är att de ställer saker mot varandra som varken har logisk konsekvens eller raka samband gemensamt. Men det låter bra. Det kan lätt bli en enkel sanning. Det är vad alla borde vara på sin vakt mot – enkla sanningar. Enkla sanningar leder till lika enkla – och kortsiktiga – beslut. Beslut som tas på felaktiga grunder kommer lika effektivt leda till att man i sin enfald missar målet.

Så vad kan vi göra för att nå målet: välfärd för alla? Först måste vi veta vad som är välfärd för alla. En del saker är självklara, ett vettigt boende, mat och kläder, utbildning för sig själv och sina barn, arbete. Sen kommer vi till det som inte är lika självklart: hur jag vill bo, vad jag vill arbeta med och vad jag i så fall behöver studera – det är här våra välfärdstankar och vad vi upplever som våra behov, börjar skilja sig åt. Rimligen är det också här någonstans varje människa behöver göra sina egna val och lita till sina egna drivkrafter.

Världens näst högsta skattetryck. Är det ett nödvändigt medel för att uppnå välfärd? Vi klarar av social omsorg, hela vårt utbildningsväsende, ”gratis” för alla dagligen i 18-20 år om man så vill. Stödfunktioner till de som är hårdast drabbade av livets svängningar. I princip gratis barnomsorg, världens längsta betalda ledighet. ”Gratis” sjukvård. Allt detta kostar, men det kostar inte så mycket att vi behöver ha världens näst högsta skattetryck. Det har vi för att vå har så mycket annat än det grundläggande ”gratis”.

Med ett lägre skattetryck kan du och jag få mer pengar över till att själva besluta om de saker där våra individuella preferenser skiljer sig åt. Det är också välfärd. Många av våra skattekronor går en väldigt dyr rundgång tillbaka till de som redan har. Det tycker jag är fel. Jag kan betala för det som är mina intressen, det behöver inte du göra, du som antagligen är intresserad av annat. Väljer en annan väg. Betala för mina personliga intressen ska inte den som har lägre lön behöva göra. När vi tar ut pengar i skatt som politiker sedan smetar ut på ”alla” intressanta och ointressanta val och verksamheter, så blir det just mycket som görs som inte behöver göras. Och lite som görs av det som just du kanske vill ha gjort.

En hög grad av välfärd får vi när du och jag får utlopp för vår kreativitet, när vi har många människor som driver framgångsrika företag, det ger jobb och det ger mer inkomster till det gemensamma än vad beskattning av den enskilde arbetstagaren någonsin kan göra. Det är precis därför som skattesänkningar på arbete och på företagande är ett medel som leder till målet – välfärd! Speciellt i ett land med världens, fullkomligt onödigt, näst högsta, skattetryck. När du får behålla mer av din lön kan du lägga dina medel på just det som ger just dig mer livskvalitet. När företagare själva kan göra de prioriteringar, investeringar, som ger dem bäst utveckling och när företagaren kan lägga sin verksamhet i just vårt land, så ökar lönsamheten, så ökar antalet arbetstillfällen, och då kan vi snart sänka skatten ännu mer för att vi får ändå in alla de gemensamma medel som behövs för att säkra vår grundläggande välfärd, den som både du och jag behöver.

Således vill jag påstå: ”Välfärd är viktigare än en hög skattesats!”